Kvinna med fågel, 1971

Pablo Picasso

Berättare: När Picasso målade Kvinna med fågel våren 1971 återvände han till ett motiv som följt honom sedan barndomen – fågeln.

Picassos far, målaren José Ruiz y Blasco, var känd i Málaga för sina målningar av duvor och lät sonen teckna efter dem redan som barn.

Halva livet senare blir Picassos fredsduva, som han gjorde för fredskongressen i Paris 1949, en av 1900-talets mest spridda bilder, och när dottern föds samma år får hon namnet Paloma – “duva” på spanska.

Under 1960- och 70-talen hade Picasso också burfåglar i hemmet i Mougins; de rörde sig i samma rum som målningarna blev till i. I ljuset av det framstår den lilla, ljusa fågeln här som ett vardagligt sällskap som kliver in i bildvärlden.

I detta sena verk möts fågel och människa i en stillsam gest. Färgerna är dämpade och djupa, penseldragen få men bestämda. Här finns ingen berättelse i egentlig mening, snarare en känsla av närhet.

Picasso brukade tala om måleriet som något levande – en handling som pågick i samma rytm som livet självt. I Kvinna med fågel blir den tanken påtaglig: bilden rör sig mellan kropp och luft, mellan mänsklig närvaro och den omgivande naturen.